Slottet i Viborg grundlades under det tredje korståget år 1293 av Tyrgils Knutsson. Slottet byggdes som skydd för en livlig handelsplats mot erövringsförsök från öster. Platsen där slottet skulle byggas valdes inte av en slump. På samma plats hade förr stått en gammal karelsk fästning som var välbekant för svenskarna genom handelsförbindelser och plundringståg. Efter erövringen började svenskarna bygga stenslottet som redan år 1294 råkade ut för det första angreppet av novgorodiska krigare.
Freden i Nöteborg år 1323 stabiliserade situationen och skapade samtidigt förutsättningar för utvidgning av Viborg. På 1300-talet hade bosättningen flyttats till en udde som var belägen sydost om slottet. Snart var udden bebodd och benämndes redan 1350 i en skrift i Vatikanens arkiv för ”civitas”, stad. Detta skedde innan Viborg hade laglig rätt att kallas stad.
Viborg beviljades handelsrättigheter i början av 1400-talet och år 1403 beviljade kung Erik XIII av Pommern Viborg stadsrättigheter. Viborgs stads privilegiebrev av den 19.8.1403:
Privilegiebrefvet har i sin helhet följande lydelse:
Wy eric mz gudz nadh Swerikes danmarks norghes wendes oc godes konung hertugh j pomeren kunokt györöm thz mz thætte wart opne breff allom mannom swa the nu aere som the hær aepter kome scule at wy hafvom vnt oc gifuet ware borghere som bygge oc bo j war kijöpstadh wyborgh stadz raet aepter thy som stadz boghene j Upsalom wtwyser, Thv forbyuthom wy allom warom foghedom oc aembetzmanom oc allom androm aeho the haelzt aeren, at hindre thöm j naghre made haer amot Swa frampt the wyliu ware hylle hafue oc war hefnd fly Jn Euidenciam premissorum seeretum nostrum presentibus duximus appendendum Datum in castro nostro Wyborgh Anno dni m cd tertio dominica jnfra octauam assupcionis virginis gloriose.
På medeltiden var kyrkorna de första dominerande byggnaderna i Viborg. År 1418 började man bygga en domkyrka av sten men den förstördes år 1477 då en svår brand härjade i staden. Ett dominikanerkloster av sten började byggas på en ny plats år 1481 medan bygget av ett franciskanerkloster hade påbörjats troligen redan år 1445. I början av 1520-talet, efter den lutherska reformationen, avskaffades klosterordnarna men kyrkans betydelse i samhället förblev central.
På 1470-talet påbörjade Erik Axelsson Tott byggandet av skyddande murar runt staden. Stenmurarna byggdes mycket nära strandlinjen och de utrustades med försvarstorn. Det mest kända tornet är Sankt Andreas torn där den “Viborgska smällen” ägde rum den 30 november 1495. Knut Posse fungerade då som ståthållare. I slutet på 1400-talet och i början av 1500-talet byggdes det rikligt med stenbyggnader och staden var tämligen fullbyggd i mitten av 1500-talet.
Även om Viborg inte hade en utarbetad stadsplan hade det bildats ett fungerande gatunätverk i staden. Trots att gatorna var smala och nätverket var glest var den största delen av gatorna stenbelagda. I de senaste utgrävningarna har man konstaterat att Viborg t.o.m. hade ett primitivt kloaksystem. Strandvägen som befann sig längst norrut kallades “Nedre gatan” eller “Tyska gatan”. Vid gatan bodde nämligen de rika borgarna och tyskarna. Tjänstemännen bosatte sig gärna mittemot slottet. “Kungsgatan” eller “Övre gatan” låg på den högsta och mest centrala platsen i staden. Rådhuset låg nära både “Kungsgatan” och “Korsgatan”. “Korsgatan” gick tvärs genom staden ner till hamnen och närmast hamnen låg “Södra gatan”. I de södra delarna av staden låg hamnmagasinen, hantverkarnas verkstäder och smedjorna. Kajen i hamnen var ca 100-150 meter lång och låg utanför stadsmurarna.
Bosättningen spred sig så småningom också utanför stadsmurarna, av säkerhetsskäl huvudsakligen på den västra sidan av staden. Handeln i Viborg dominerades av svenskar, tyskar och holländare eftersom de hade goda handelsrelationer till centrala Europa. De viktigaste importvarorna var tyg, salt, kryddor och produkter man inte kunde odla eller tillverka på de norra breddgraderna. Exportvaror var päls, tjära, smörprodukter, sälspäck och torkad fisk. Det fanns inga industrier i staden men på landsbygden runtomkring hade man byggt kvarnar, sågar och tegelbruk vid forsar och andra vattendrag. Tack vare den livliga handeln fanns det rikligt med gillestugor och vinkällare, där köpmännen som kommit till Viborg kunde släcka sin törst. Stadsportarna stängdes klockan nio på kvällen och då stängdes också alla krogar och ölstugor. Då stadsportarna var stängda gick nattvakterna på gatorna och hejdade suputerna från att föra oväsen. Dryckesvanorna har inte förändrats märkbart under århundradenas lopp även om upplysningsarbetet har varit flitigt.
Eftersom krigsföringen hade ändrat sig på grund av att man tagit i bruk krut och artilleri gav Gustav Vasa år 1547 i uppdrag att bygga försvarstornet “Karjaportstornet”. Byggnadsarbetet påbörjades sydost om “Tyska gatan” och Runda Tornet blev färdigt år 1550. Tornet var en skild anläggning utanför murarna och mycket snart efter att tornet blivit färdigt konstaterade man att staden var i behov av tomtmark och att de gamla försvarsmurarna inte var tillräckligt bra för att kunna skydda staden.
År 1562 skickade kung Erik XIV byggmästare Anders Målare till Viborg. Hans uppgift var att planera nya skyddsmurar runt staden och stadsplanera nya tomter innanför murarna. Den nya muren tangerade Runda Tornet och i hörnen byggdes fästningar, som började kallas “Äyräpää” och “Pantsarlaks” bastioner. I slutet av 1580-talet blev den nya muren, fästningarna och stadsplaneringen färdiga. Den nya stadsdelen med 182 tomter fick namnet “Vallen”. “Vallen” i Viborg var den första stadsdel i Finland som var byggd enligt en stadsplan. På grund av de bränder som rasat i gamla staden på 1620-talet skulle stadsplanen och andra bestämmelser revideras. I den gamla stadsdelen som saknade en stadsplan fanns spruckna skorstenar, skjul på de trånga gårdarna, oomskötta bakgårdar och trånga gator. De gav upphov till bränderna och till att bränderna spred sig så våldsamt. När människorna började bygga upp den gamla stadsdelen på samma grund där de gamla husen stått blandade sig magistraten i byggandet.
När generalguvernören, greve Per Brahe besökte Viborg år 1638 konstaterade han att en stadsplan bör göras också för den gamla stadsdelen. En rutnätsplan med raka gator som hade officiella namn och rätvinkliga tomter skulle utarbetas. Anders Torstensson som var Stockholms förste stadsingenjör fick till uppdrag att utföra arbetet. De gamla byggnaderna i gamla staden togs inte i beaktande utan fick vika för den nya stadsplanen, bland de få byggnader som fick stå kvar på sina gamla platser var de två kyrkorna och “Biskopshuset”. Detta är ett bevis på kyrkans makt på medeltiden. Den nya stadsplanen trädde i kraft på 1640-talet då man så småningom började verkställa den. Staden fick den form och utbredning den hade ända till år 1860.
År 1710 erövrade Peter den Stores trupper Viborg och staden införlivades som ett guvernement i det Ryska riket. År 1809 erövrade ryssarna också resten av Finland och grundade det autonoma Storfurstendömet Finland till vilket också Viborgs län, det “Gamla Finland” anslöts år 1812.
Under 1840- och 1850-talen vände sig Viborgs ledning flera gånger till S:t Petersburg för att få tillstånd att riva stadsmurarna. Murarna, som var byggda redan på 1400- och 1500-talet, var i dåligt skick, dessutom var Viborg inte längre en fästningsstad med militär betydelse. Eftersom staden inom murarna var endast 450 meter bred och 700 meter lång, var man i ett stort behov av ny tomtmark.
Byggandet av Saima kanal och planen på en järnvägsförbindelse mellan Helsingfors och S:t Petersburg ökade rivningsbehovet.
Krimkriget bröt ut år 1854 och förändrade situationen. Efter att kriget slutat år 1856 märkte militärmyndigheterna att både murarna och hela fästningssystemet var föråldrade och inte längre motsvarade sitt ändamål. Murarna var i dåligt skick och delar av dem hade rasat samman på grund av brist på skötsel. Stadsborna använde murterrasserna som odlingslotter och som utmärkta betesmarker för getter och får. Myten om geten och vallen härstammar antagligen från den här tiden. Militärmyndigheterna beslöt att nya fästningar skulle byggas på Batteribacken; de nya fästningarna byggdes mellan 1850- och 1870-talen.
Livet i Viborg förändrades dramatiskt efter att Saima kanal år 1856 och järnvägsförbindelserna under 1860-talet blivit färdiga. Enligt kejserligt beslut av år 1859 blev murarna från 1400- och 1500-talet statlig egendom. “Kron S:t Anne” alltså Siikaniemi fästning (som byggdes under 1730- och 1750-talen) förblev dock i militärmyndigheternas ägo och fick inte rivas.
Den nya stadsplanen, som ingenjör Otto Nymalm hade utarbetat, godkändes år 1861. Därefter började man genast riva de gamla stadsmurarna och den stadsplanerade ytan sexdubblades.
De nya huvudgatorna “Torkelsgatan” och “Alexandersperspektivet” (efter år 1929 “Karjalagatan”) blev färdiga under 1880-talet och de sista delarna av murarna revs på slutet av 1880-talet. Endast “Pantsarlaksbastionen” och murarna som omgav den lämnades kvar.
I början på 1910-talet revs också muren nordväst om “Pantsarlaksbastionen” på grund av att hamnområdet skulle utvidgas.
Under åren 1890 till 1914 byggdes det väldigt mycket i Viborg. Efter att det första världskriget bröt ut försvårades byggnadsverksamheten.
Efter det att Finland blev självständigt inrättade man en stadsplanearkitekttjänst i Viborg. Otto-Iivari Meurman fick tjänsten år 1918. Han var tvungen att planera stora områden som sedan anslöts till Viborg, t.ex. områden på södra och östra sidan av Batteribacken år 1924 och 1928 samt “Imatra” och “Karjala” år 1924. De västra delarna såsom “Sorvali“, “Saunalahti”, “Hiekka”, “Pikiruukki”, och “Tienhaara” anslöts till staden så sent som år 1932. “Uuras”, som var en skild ö där den stora hamnen Trångsund byggdes, anslöts till Viborg år 1932. Alla dessa var delvis gamla bosättningsområden men de saknade både stadsplan och kommunalteknik.
Arbetet som stadsplansarkitekt var både krävande och omfattande. Mycket snabbt utarbetade Meurman preliminära skisser på de nya områdena, ett av dessa områden var t.ex. “Havis”. Fram till år 1935 var alla de nya områdena praktiskt taget planlagda. Otto-Iivari Meurman var mycket bekymrad över trafiken, eftersom han redan då förstod problemen som den växande biltrafiken kunde orsaka och som krävde huvudtrafikledernas grundliga omplanering.
Under den senare hälften av 1920-talet kom en ny våg av byggande. Då började man planlägga nya småhusområden. Många nya höghus byggdes också vid de största gatorna i stadens centrum som t.ex. Tidningen Karjalas hus, Viborgs Finska Sparbanks hus och “Viljelys -huset”, församlingshus och en stor mängd höghus på ”Kullervogatan”, ”Suoniogatan” och ”Pellervogatan” osv. Runda Tornet renoverades år 1923 till ett café och till ett mötesutrymme för Tekniska klubben i Viborg. Detta var ett utmärkt bevis på hur man kunde utnyttja byggnader av stort kulturhistoriskt värde.
När man byggde grunden till nya hus eller då man grävde diken för elkablar och vattenrör träffade man ofta på gamla källare, gravar och delar av gamla byggnader. Sådana kvarlevor kunde också hittas efter ösregn. Hål som då öppnade sig kunde leda till gamla rum eller rumsdelar. Detta hände år 1925 då Hackmann & Co började bygga ett nytt sockermagasin i kvarteret mellan “Karjaportsgatan” och “ Norra vallen”. Under bygget fann man en källare med tegelvalv och en gammal gravgård, som förmodligen hade varit franciskanerbrödernas begravningsplats. Arkitekt Uno Ullberg som hade ritat det nya sockermagasinet tog kontakt med Arkeologiska kommissionen. Kommissionen skickade statsarkeologen Hj. Appelgren-Kivalo till Viborg för att övervaka utgrävningsarbetet. I samband med utgrävningarna hade man hittat en silversked med släkterna Totts och Kurcks vapen. Till stor besvikelse för viborgsborna förde statsarkeologen skeden med sig till Nationalmuseets samlingar. Arkitekt Ullberg lät för sin del de gamla konstruktionerna mätas och utarbetade ritningar av dem.
Sådana fornminnesfynd väckte hos viborgsarkitekterna tanken på att avbildning och renovering av fornminnen skulle övervakas. Bernhard O.G Fraser och Otto-I Meurman stödde idén och utarbetade ett förslag att grunda en speciell tjänst för ändamålet. Resultatet var att Arkeologiska kommissionen föreslog 1926 i en skrivelse till stadsfullmäktige i Viborg, att staden skulle tillsätta en person att övervaka fornminnen och se till att de blev utforskade. Stadsfullmäktige godkände förslaget 15.3.1927 och beviljade anslag för ändamålet. Den 1.6.1927 blev Otto-I Meurman utnämnd till tjänsten. Han fungerade också som stadens stadsplanearkitekt. Tack vare de generösa anslagen kunde man börja fotografera, mäta och utarbeta ritningar av de gamla medeltida naturstensbyggnader som fanns i Viborg. Man utarbetade två kopior av varje ritning, den ena kopian bevarades i museet i Viborg och den andra kopian skickades till Arkeologiska kommissionens arkiv i Helsingfors. De förstnämnda ritningarna förstördes under den sista dagen av vinterkriget den 13.3.1940 då museet brann. Inalles uppgjordes ca 30 ritningar på källare, murportar och andra konstruktioner.
I södra delen av ön där Viborgs slott ligger gjordes ett mycket intressant fynd, nämligen ruinerna av “Skomakartornet”. I ruinerna upptäckte man valv med trappor. Botten låg sju meter under öns markyta och därifrån ledde en trång öppning till sundet som låg mellan slottet och staden. En av byggmästarna i stadens byggnadskontor berättade senare att då sundet muddrades på 1920-talet stötte man på en bit tegelmur på botten. (Det kunde vara fråga om den underjordiska tunnel som antogs förena slottet med staden. Tunnelns öppning hittades av ryssarna i det s.k. Weckroothska huset på 1980-talet).
De största investeringarna i Viborg gällde byggandet av kommunalteknik i de nya förstäderna samt utvidgandet av hamnområdet. Också moderniseringen av stadsteatern som var byggd år 1834 krävde stora investeringar.
En spårväg byggdes till de östra förorterna via “Suurkatu”, “Valtakatu”, “Kannaksentie” och “Kannaksenkatu”. Detta var ett mycket omfattande gatuarbete. Också byggandet av den breda “Suurkatu” var en stor investering. Andra stora byggen var “Trångsund” och hamnbanan dit, som blev färdig år 1926, och den nya järnvägsförbindelsen till Viborgs hamn från sydost som blev färdig år 1925. Trots kristiden i början på 1930-talet byggdes ett nytt kommunalsjukhus, bostäder, en yrkesskola, ett vattentorn, folkskolor, en ny busstation, som var den första av sitt slag i Finland, en konstskola, ett konstmuseum och ett landskapsarkiv. Både restaurang Espilä och stadshuset renoverades. Även Militärsjukhuset, Diakonissanstalten och Landskommunens hus i Viborg byggdes under kristiden. Efter att depressionen lättat tilltog byggandet: hamnen utvidgades åter och staden byggde nya offentliga byggnader. Ett nytt bibliotek, en kvinnoklinik, en sommarteater med plats för 2000 åskådare, en yrkesskola, en Industri- och Skogsindustriskola, en ny bro till “Papula”, en centralsportplan med delvis täckta läktare och flera parker byggdes efter kristiden.
Inom området för handel och industri byggdes huset för Savo-Karjalas partihandelsbolag (partiaffär?), SOK:s kvarn- och bageribyggnad, OTK:s och Hankkijas kontors- och lagerbyggnader.
Samtidigt som man byggde bostäder i förorterna ökade också behovet av service- och affärsutrymmen: bl.a. allmänna bastur och handelslagens butiksbyggnader. Under åren 1935-1938 byggdes i stadens centrum ett tiotal nya höghus och flera höghus renoverades, samtidigt installerade man också centralvärme i dem. Med stor förtröstan såg man framtiden an.
Året 1939 togs emot med stora förväntningar. Stadens goda ekonomi och den ökande köpkraften berodde på exportinkomstens kraftiga tillväxt. Ragnar Ypyä valdes till stadsarkitekt i Viborg år 1936. Han satte sig genast in i planeringen av nya skolbyggnader och utarbetade skisser av idrottspalatset och konserthuset. Dessa projekt förverkligades dock aldrig på grund av vinterkriget.
Efter att Otto-I Meurman fick tjänsten som professor i stadsplanering vid Tekniska Högskolan i Helsingfors valdes Olavi Laisaari till hans efterföljare som stadsplanearkitekt. Laisaari satte sig in i planeringen av den nya huvudgatan som riktade sig västerut och fortsatte att arbeta med den nya järnvägsbanan. Mängden bilar växte hela tiden, vilket måste beaktas vid trafikplaneringen; en del av de gamla landsvägarna i stadens omgivning hade förnyats efter 1935.
Belysningen på många gator förbättrades just före vinterkriget och de farliga spårvagnsstolparna som stod mitt på gatan togs bort på “Torkelsgatan” och “Karjalagatan”.
Byggnadsverksamheten växte snabbt år 1939. Man planerade nya bostadshus och affärscentra i stadens centrum. Andelsaffären Torkkeli började bygga en ny affärsbyggnad på “Torkelsgatan” hösten 1939. Viborgs Andelsaffär köpte tre tomter vid korsningen mellan “Vasagatan” och “Torkelsgatan”, där ett stort köpcenter skulle byggas. Skisserna blev klara men projekten blev aldrig av. Försäkringsbolagen Karjala och Ilmarinen började bygga ett nytt huvudkontor med tio våningar på “Kannasgatan”. Starckjohann & Co:s 130 meter långa lager byggdes på “Havisgatan”, “Karjalan sähkö” hann påbörja sin nya fabriksbyggnad, men arbetet avbröts i oktober 1939. Hotell Andreas byggnad utvidgades på grund av de kommande Olympiska spelen år 1940, det var nämligen meningen att en del av fotbollsmatcherna skulle spelas i Viborg.
Öster om Batteribacken började man år 1939 bygga Jaakko Juteinis folkskola med utrymme för tusen elever. Skolbyggnaden nådde taklagshöjd i september men redan i oktober måste byggnadsarbetet avbrytas.
Det byggdes massvis med nya bostadshus speciellt i stadsdelen“Pantsarlaks”. Som mest byggde man samtidigt på tio tomter i centrum, och ytterligare två byggen som redan fått byggnadstillstånd väntade på att påbörjas.
Krigsutbrottet i september inverkade negativt på fartygstrafiken. Exporten rubbades och det var betydligt svårare att få flytande bränsle. Mobiliseringen som började i oktober verkade negativt också på byggandet. Lastbilarna togs i Försvarsmaktens bruk och bränslet ransonerades. Arkitektbyråernas och byggfirmornas arbetskraft inkallades till militärtjänst.
Förhandlingarna som startade i Moskva i oktober oroade många viborgare. Fastän den största delen av befolkningen inte trodde på att kriget skulle bryta ut flyttades ändå vissa varulager till centrala Finland.
Världen kollapsade den 30.11.1939 då Sovjetunionen gjorde massiva luftoffensiver mot de finska städerna. Samma dag marscherade Röda armén över gränsen utan krigsförklaring. Kriget hade brutit ut och livet i Viborg upphörde så småningom då folket flydde från staden som ständigt hotades av lufträder. De sista civilpersonerna lämnade staden i mitten av februari och all verksamhet avstannade. Frontlinjen närmade sig staden och den sista kampen fördes på den östra förstadsorten söder och öster om Batteribacken, där frontlinjen stannade den 13.3.1940 vid tolvslaget.
Den 12.3.1940 knöts freden i Moskva. Finland var tvungen att överlämna Karelska näset, dit också Viborg hörde, och de norra delarna av Ladoga, till Sovjetunionen. Finland förlorade 10 % av sin landyta och 12 % av befolkningen miste sitt hem.
Staden Viborg med sina 86 000 invånare var inte längre en finsk stad.
Juha Lankinen, 02.01.2007
President Martti Ahtisaari, som fick Nobels fredspris år 2008, är född i Viborg år 1937.